Ange ett namn eller sökord så får du upp alla artiklar som innehåller det du söker.
Tillbaka till Tonis hemsida

Toni Schönfelder A lifetime of innovation

Mina favoritlänkar, kolla in

Debattartiklar Ryssland
Klicka på den artikel du vill läsa

TaxFree handelns vara och icke vara

Tillägnad buss- och kollektiv branschen av Toni Schönfelder oberoende och fri debattör

Artiklar som du bara måste läsa,Vakna upp i Sverige!

Debatt artiklar av Harald Rosén (Det gäller flyg)

Toni Schönfelder
A lifetime of innovation



Toni Schönfelder
A lifetime of innovation

Debate - Opinion in English
Russia and Baltic States

Back to Toni Schönfelders homepage

Web library, My favorites

Toni Schönfelder
A lifetime of innovation



Verschiedenes in Deutsch

Klicka här för att för att läsa artikeln i helformat. Öppnas i ett nytt fönster.

Klicka här för att för att skriva ut artikeln.

 
 
 
 
 
 
Bakom Rysslands bedrägliga fasad  
av Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning vid Institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala universitet  
 
I vårt land gäller inte bister verklighet, här får egna själsliga problem fälla avgöranden för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men i ett allt mer auktoritärt Ryssland läggs nu planerna fast för att åter kunna starta en militär upprustning.  
 
Efter en kort andhämtningspaus tycks nu det kalla kriget vara på väg att återupptas. Till dels kommer det att ske i gammalt välkänt format, men det kommer denna gång också att ha en obehaglig extra tillsats av internationell terrorism. Då det inte finns någon egentlig politisk beredskap för att hantera någotdera måste kombinationen uppfattas som utomordentligt oroväckande.  
 
Tecknen på en nygammal polarisering av världspolitiken i block av öst mot väst syns inte bara i den ryska vandringen mot traditionellt envälde och militär dominans. Vi som var med förra gången det begav sig minns att det kalla kriget inte bara manifesterades i militär kraftmätning mellan USA och Sovjet. Betydligt viktigare var den skarpa polarisering som skedde inom väst, som då kallades den "fria världen". I USA drogs gränser mellan hökar och duvor i synen på Moskva; i Europa var det skiljelinjer mellan pro- och anti-amerikanism som ledde till hätska meningsutbyten.  
 
Gamla vanliga skiljelinjer  
Det internationella kriget mot terrorismen har för ett tag skymt sikten för dessa gamla mönster. Det har skapats en bedräglig illusion av att det i nu skulle finnas en gemensam front, en ny intressegemenskap som skulle vara starkare än den gamla misstänksamheten. Om vi emellertid rensar bort retoriken ser vi hur lägerbildningarna i grunden är de gamla vanliga.  
 
Europa har efter den 11 september inte varit primärt fokuserat på terrorn som sådan. Det som verkligen har upprört är de egna upplevelserna av det legitima i USA:s uppträdande. Enkelt uttryckt är det inte Usama Bin Laden utan snarare George W Bush som har fokuserat europeisk politisk kraft. På något vis är det som om europeiska politiker har trott att terror bara kan drabba Amerika, och att vår roll främst är att vara moralisk skiljedomare.  
 
Terrordådet i Madrid har därför inneburit en chock. Helt plötsligt står det klart inte bara att terrorn även kan drabba Europa. Särskilt skrämmande är att just europeiska mål, till följd av en allt effektivare amerikansk politik för att skydda det egna landet, framgent kommer att framstå som allt mer attraktiva. Dessa insikter utlöser nu en febril politisk aktivitet, som tyvärr inte kommer att kunna göra något som helst för att åtgärda den helt centrala lärdomen av tragedin i Madrid.  
 
Slår in en kil mellan USA och Europa  
För terrorister världen över har det blivit tydligt att terror är ett verksamt medel för att slå in kilar mellan USA och Europa. Före Madrid var Spanien på USA:s sida i kriget i Irak, och allt pekade på att den konservativa regeringen skulle sitta kvar. Efter terrordådet har Spanien fått en ny regering, som lovar att falla till föga inför terroristerna. En thrillerförfattare kunde knappast ha tänkt ut ett mera diaboliskt scenario.  
 
Varför Europa, och då i synnerhet vissa europeiska stater, har så stora problem att hantera sina relationer till USA är ett problem som torde kräva djuppsykologisk analys. Konsekvenserna är emellertid lika tydliga idag som tidigare. Europeiska ställningstaganden i världspolitiken grundas inte primärt på rationella överväganden av vad som kan tänkas ligga i vårt eget intresse. De blir produkter av en intressekamp mellan läger med mycket skiljaktig syn på värdet av den "transatlantiska länken".  
 
Under det förra kalla kriget handlade europeisk säkerhetspolitik inte så mycket om den egna säkerheten, som man genomgående antog att USA hur som haver skulle garantera. Politiken kom i stället att handla om inrikes trätor om östpolitik, om kärnvapenfria zoner och utplacering av kortdistansmissiler, och om fördömanden av Washingtons påstått aggressiva uppträdande gentemot Moskva.  
 
Synen på ett nytt auktoritärt Ryssland  
Under ett par års tid har Irak kommit att inta denna plats. Det amerikanska uppträdandet har som bekant lett till mycket djupa sprickor inom Europa. I takt med att Ryssland nu återtar sin gamla roll som auktoritär och militaristisk stormakt kommer inte bara de europeiska skiljaktigheterna i synen på USA att fördjupas. Även i USA kommer gamla välbekanta trätor att väckas till liv, nu mellan hökar och duvor i synen på om Ryssland är ett hot eller ej.  
 
I det senaste numret av den viktiga amerikanska tidskriften Foreign Affairs finns en artikel av två amerikanska ekonomer som med kraft driver tesen att Ryssland nu har blivit ett "normalt land". Här finns en hel del välbekanta inslag som syftar till att skönmåla främst den ekonomiska utvecklingen under Jeltsin. Det många uppfattar som en ekonomisk hyperdepression, framställs således som föga mer än en recession. (Enligt läroboken är detta en blygsam tillbakagång i BNP under minst två kvartal, som följs av en förnyad uppgång.)  
 
Detta är exempel på försåtlig argumentationsteknik, som är lätt att punktera men som egentligen inte rör själva kärnfrågan. Vad artikeln i grunden handlar om är den amerikanska politiken gentemot Ryssland.  
 
Den nuvarande administrationen har alltsedan Bush blev president bedrivit en politik som i grunden utgår ifrån att Ryssland inte längre spelar, eller ens är förmöget att spela, någon roll, varken som hot eller som partner. Kriget mot terrorn har även här bidragit med rökridåer av skenbart samarbete, som dock inte har haft någon egentlig substans.  
 
Oro för massiv rysk upprustning  
Det författarna i Foreign Affairs egentligen vill uppnå är att Bill Clinton och därmed duvorna hade rätt om Ryssland. Politiken gentemot Ryssland måste vila på förhandlingar, hjälp och tal om samarbete. Detta som kontrast till Bushs eget kalla krig. Därmed är det också fråga om ett utspel för den demokratiske presidentkandidaten John Kerry, som i praktiken torde vara helt chanslös.  
 
En växande amerikansk oro för att vi nu möjligen står inför en massiv rysk militär återupprustning kommer att komplicera debattklimatet. Vi ser nu ett Ryssland som drivs allt längre i riktning mot traditionellt ryskt envälde, där Putin träder fram som tsar och där hans maktbas ligger inom säkerhetsstrukturerna. Politiken mot det fria ordet blir allt mer repressiv, allt fler söker asyl utomlands - i den "fria världen" - och de notoriska "oligarkerna" får räkna med att bli av med sina pengar.  
 
I Sunday Telegraph talar Anders Åslund om regimen Putin som en "mardröm". Då Åslund inte precis har gjort sig känd som pessimist om utvecklingen i Ryssland är detta hårda ord och hans analys är skoningslös. Putins "giriga hemliga poliser accepterar inga begränsningar, minst av allt på andras rätt till egendom. De är inställda på att stjäla det ena företaget efter det andra. … Det är förunderligt att höra bankirer och fondförvaltare i väst prisa Putin för att införa lag och ordning. … Gapet mellan Ryssland och Europa kommer att vidgas allt mer."  
 
Europa förmår inte rusta sig  
För europeiska politiker kommer det att bli utomordentligt komplicerat att hantera denna utveckling. Om man väljer att brännmärka Ryssland som auktoritärt, vilket vore det rimliga, placerar man sig samtidigt i "högerburen" tillsammans med de amerikanska hökarna, vilket för många är helt otänkbart. Då en politik som utgår ifrån faran för en rysk militär återupprustning även skulle kräva ökade europeiska militärutgifter, något USA för övrigt länge har krävt, blir frågan än mer komplicerad. I fiskalt hårt trängda stater riskerar varje tal om mer pengar till militären att stjälpa redan bräckliga politiska allianser.  
 
För svenska socialdemokrater i synnerhet skulle en förnyad satsning på försvaret leda till så svåra konflikter med "samarbetspartierna" att själva makten skulle vara hotad, och det får självfallet inte ske. Alltså kan vi möjligen tänka oss att hysa viss oro för den demokratiska utvecklingen i Moskva, men att Ryssland skulle stå på tröskeln till en massiv militär återupprustning är inte acceptabelt.  
 
Problemet är att det är just så verkligheten ser ut.  
 
Bedräglig fasad  
Den ryska krigsmaktens övningar, inkluderande de strategiska kärnvapenstyrkorna, antog under 2003 en omfattning vi inte har sett sedan det förra kalla krigets dagar. Det är förvisso sant att den ryska produktionen av militär materiel under det senaste decenniet har varit mycket låg, och att den ryska krigsmakten idag inte förmår ställa upp särskilt många stridsdugliga förband, men mycket av detta är en bedräglig fasad.  
 
När man insåg vad Jeltsinregimens ekonomiska politik skulle komma att medföra fattade den ryska militärledningen ett högst rationellt beslut om övervintring. Militära produktionsanläggningar lades i malpåse och de stående styrkorna tilläts att förfalla. Vad man inte släppte var forskning och utveckling, som kunnat upprätthållas mycket tack vara en allt mer omfattande rysk vapenexport till främst Kina och Indien.  
 
Med Putin i Kreml anses nu oredan vara över. Det man satsar på är att helt sonika hoppa över den fjärde generationens vapensystem, och i stället satsa allt på att matcha USA:s utveckling av en femte generation. Ett av många konkreta exempel på detta är att man nu är i full färd med att utveckla robotsystem som kan penetrera det beryktade amerikanska missilförsvaret.  
 
Dessa planer finns tydligt uttryckta i ett omfattande dokument som sektor för sektor visar hur planerna skall sättas i verket. Dokumentet undertecknades redan på våren 2002 av dåvarande premiärministern Kasjanov, och det lär ha godkänts av president Putin. Det finns även i en kort variant på ca 300 sidor.  
 
Försvarsminister Björklund omedveten  
Vid ett seminarium i Uppsala härförleden gjorde försvarsminister Leni Björklund klart att hon är omedveten om själva existensen av dessa planer. Den politiska försvarslinjen är att vi ännu inte har sett några tecken på att Ryssland skulle vara i färd med att rusta upp. Även detta är dock bedrägligt. Planen är nämligen avsedd att börja implementeras först 2005. Fram till dess är uppgiften att säkra den politiska utvecklingen och att mobilisera tillräckliga resurser.  
 
Det enda som i denna starkt föränderliga värld ter sig verkligt oföränderligt är svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Här är det inte bister verklighet utan egna själsliga problem som får fälla avgöranden. På en fråga om vilka konkreta argument som motiverar den svenska alliansfriheten hänvisade utrikesminister Laila Freivalds nyligen till den svenska folksjälen. Här förenas vi med Ryssland - som också i mycket hög grad präglas och styrs av problem med den egna folksjälen.  
 
Kanske är det på något vis symptomatiskt att just Sverige och Ryssland snart kommer att stå helt ensamma utanför den europeiska Nato-familjen, måhända tillsammans med Vitryssland och Ukraina. Den stora kvardröjande frågan blir vem vi då skall begära säkerhetsgarantier från?  

Tipsa en vän om denna artikel
Till:
Din:

Feedback. Du som avsändare är garanterad anonym.
Vad tyckte du om artikeln?
Var artikeln lagom lång?

Klicka här för att skriva ut artikeln. Eller för att läsa den i helformat. Öppnas i ett nytt fönster.

Jag vill få nästa debattartikel automatiskt mig tillsänd - utan kostnad
Fyll i din e-postadress

Reklam för Spanien
Söker du information om Spanien -- Använd dig av min web http://www.spaininformation.org
Här hittar du allt

Fair use notice

The Toni Schönfelder Newsletter and website contains copyrighted material the use of which has not always been specifically authorised by the copyright owner. The material is being made available for purposes of education and discussion in order to better understand the complex nature of corruption in today's world. I believe this constitutes a "fair use" of any such copyrighted material as provided for in relevant national laws.

The material is distributed without profit to those who have expressed an interest in receiving the included information for research and educational purposes. If you wish to use copyrighted material from this site for purposes of your own that go beyond "fair use", you must obtain permission from the copyright owner. Toni Schönfelder cannot guarantee that the information contained in the Corruption News service is complete and correct or be liable for any loss incurred as a result of its use. Nor can Toni Schönfelder be responsible for any subsequent use of the material.


Denna sida är producerad av Toni Schönfelder. Avsändaren har inget ansvar för innehållet i sidor som är länkade -- allt material som finns i egen producerade sidorna får användas fritt och utan kostnad.

Esta página ha sido realizada por el Sr. D. Toni Schönfelder.Los realizadores de la página no se hacen responsables del contenido de las páginas enlazadas a la presente. Toda la información existente en las páginas de realización propia pueden ser utilizadas libremente y sin ningún tipo de coste.

This page has been produced by Mr Toni Schönfelder. The sender does not take any responsibility for the contents of the linked pages. The whole material in the own produced page can be used free of charge.